.De järnvägar, som med tiden kom att kallas Kristianstad—Hässleholms järnvägar, bestod av av linjerna Kristianstad—Hässleholm, Kristianstad—Åhushamn och Kristianstad—Älmhult.
Av dessa öppnades Kristianstad—Hässleholms järnväg 1865, Järnvägsbolaget Kristianstad—Åhus järnvägsaktiebolag öppnade sin järnväg 1886. Järnvägsbolaget Kristianstad Immelns Järnväg, linjen Kristianstad - Glimåkra öppnades även den 1886.
1905 köpte Kristianstad—Hässleholms järnvägsaktiebolag de båda andra järnvägarna och byggde ut linjen från Glimåkra till Älmhult 1909. Namnet Kristianstad— Hässleholms järnvägar infördes 1906.


Kristianstads personbangård 1926. Foto: Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1876-1926.

Kristianstad—Hässleholms järnväg.
Det förslag till ett järnvägsnät, som greve A. E. von Rosen 1845 framlade, omfattade även en järnväg från Kristianstad till Lund och Malmö. Som bekant fick hans förslag ingen praktisk betydelse för de södra delarna av landet.
1847 väcktes förslag att hamnen i Ängelholm skulle sättas i användbart skick och en järnväg därifrån dras till Hälsingborg och Malmö, en annan järnväg österut till Klippan och därifrån till Kristianstad. Därigenom skulle den stora fördelen vinnas, att fartyg kunde inlöpa i Ängelholms hamn och lossa sina laster av kolonialvaror o. d., för vilka eljest en mycket dryg tull, den s. k. Öresundstullen, måste erläggas till danska staten vid passerandet av Kronborgs fästning. Förslaget fick emellertid förfalla. Först ett årtionde senare kom frågan om en järnväg till Kristianstad upp på allvar.

Till chefen för statens järnvägsbyggnader, översten N. Ericson, överlämnade nämligen då länsstyrelsen i Kristianstads län ansökningar från en mängd av länets invånare om verkställandet av undersökningar på statens bekostnad för anläggande av en bibana mellan Kristianstad och södra stambanan.
Därefter bildades i Kristianstad ett bolag, som på egen bekostnad verkställde undersökningarna och hos K. M: t anhöll om proposition till riksdagen om understöd till en bibana från Kristianstad till Läreda eller Sjörröd. Kostnaden beräknades alternativt till 1 738 000 och 1 880 000 rdr inkl. rullande materiell.
Över dessa ansökningar lämnade 1859 års järnvägskommitté ett tillstyrkande utlåtande. Någon proposition avgavs inte till 1859—1860 års riksdag, men i stället väckte Kristianstads representant, grosshandlaren A. F. Ericsson, inom borgarståndet motion om ett statsanslag på 500 000 rdr och ett lån på samma belopp på billiga ränte- och amorteringsvillkor för utförande av en järnväg från Kristianstad till södra stambanan vid Läreda. Kostnaden beräknades nu till 1 500 000 rdr. Samtidigt väckte ryttmästaren R. H. Stjernsvärd på riddarhuset motion med samma syfte om anslag åt samma bolag, dock endast i form av lån på 1 200 000 rdr emot så låg ränta och amortering, som lämpligt syntes, vilken motion även som alternativ av Ericsson frambars i borgarståndet. Slutligen gjorde, för den händelse intet av dessa två förslag skulle vinna framgång. kyrkoherden Ternström från Fjälkestad i prästeståndet framställning om den ifrågasatta järnvägsanläggningens överlåtande åt ett engelskt bolag, vars huvudmän var ingenjörerna J. N. Wilner, W. P. Gale och J. Smith. Dessa skulle disponera banan i 30 års tid och av staten få en garanti av 5 % på anläggningskostnaden, varemot Kristianstad skulle ikläda sig motgaranti åt staten för halva den summa staten garanterat entreprenörerna.

Anskaffande av Kapital
Bland de skäl som anfördes till förmån för järnvägens byggande må följande anföras: staden Kristianstad var säte för landshövding och hovrätt, hade ett högre elementarläroverk, som drog många lärjungar till sig, samt var ståndläger för hela Vendes artilleriregemente. Vidare hade staden en redan betydlig handel, som skulle ökas genom den då under arbete varande kanalen till Åhus och genom den ifrågasatta banan från Hälsingborg till samma punkt som Kristianstadsbanan. Transitohandeln skulle härigenom i väsentlig mån höja dessa båda städer till välmåga och tillskynda staten och landet oberäkneliga fördelar. Slutligen framhölls, att mellersta Sverige redan hade en mängd kommunikationer, för vilkas utökande mycket gjordes, varför även södra Sverige och särskilt Skåne, som ansågs för det rikaste och var det bördigaste landskapet i riket, borde tillgodoses. Om det också ansågs för en vinst att få stambanorna färdigbyggda, så var det likväl en given förlust att förbise oumbärligheten av bibanan till Kristianstad och uppskjuta med densammas utförande, vilken förlust torde vara större än den förespeglade vinsten av stambanan.

Trots dessa talande skäl avstyrkte statsutskottet förslaget, då inga av statens medel för ändamålet kunde disponeras. Samma avstyrkande utlåtande avgavs för övrigt samtidigt rörande ett helt dussin andra järnvägsföretag.
Utan debatt eller votering bifölls utskottets hemställan av alla stånden. Järnvägsfrågan hade således fallit, men den togs åter upp efter ett par år och omfattades med allt livligare intresse.
Den 29 jan. 1862 sammankallade landshövdingen, frih. A. Rappe, ortsbefolkningen till sammanträde i Kristianstad för dryftandet av frågan om järnvägen från Kristianstad till Hässleholm. Därvid uttalades enhälligt den önskan, att staden skulle teckna så många aktier som möjligt. Vidare beslöts, att teckningslistor skulle utfärdas och att tillsätta en kommitté bestående av landshövdingen frih. A. Rappe, kaptenen A. Claesson, hovpredikanten Lagergren och lantbrukaren B. Meijer. Inbjudning till aktieteckning utfärdades i februari av landshövdingen.
Någon interimsstyrelse verkar inte blivit utsedd — möjligen har ovannämnda kommittéledamöter fungerat som sådan. Någon egentlig koncession verkar heller inte ha meddelats, men riksdagen, som 1863 beviljade ett statslån av 720 000 rdr, fastställde därvid vissa villkor för detsamma. Dessa villkor återfinns jämte föreskrifter rörande byggnad m. m. i en skrivelse av den 28 sept. 1863 från Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader till länsstyrelsen i Kristianstads län. Denna skrivelse innehåller de bestämmelser som i nyare tid innefattas i koncessionshandlingarna.

Bolaget bildas
Konstituerande stämma med Kristianstad—Hässleholms järnvägsaktiebolag, CHJ, hölls den 18 aug. 1863. Till ledamöter av direktionen utsågs landshövdingen frih. Axel Ludvig Rappe, (se vidstående bild)  landssekreteraren C. A. Olson, borgmästaren E. Clairfelt, lantbrukaren B. Meijer, apotekaren G. Gauffin, kaptenen A. Claesson och kyrkoherden C. Bergman. Bolagsordningen hade stadfästs den 20 dec. 1862.
På stämman väckte stadens ombud förslag att järnvägen, som var avsedd att bli smalspårig, skulle byggas bredspårig. Denna fråga bordlades, men på bolagsstämma den 10 okt. 1863 beslöts, att järnvägen skulle byggas bredspårig. Majoren Cl. Adelsköld hade uppgjort alternativa kostnadsförslag, nämligen för smalspårig järnväg till en kostnad av 1 080 000 rdr rmt och till en bredspårig för 1 450 000 rdr rmt. Till överingenjör för byggnaden antogs majoren Adelsköld.

Järnvägen byggs
Byggnadsarbetet påbörjades hösten 1863 av majoren Adelsköld, som till sin närmaste arbetschef antagit ingenjören vid Gävle—Dala järnväg Nils Sonesson (se vidstående bild).
Rörande bangården i Kristianstad förelåg tre alternativa förslag, enligt vilka bangården skulle förläggas antingen i södra delen av staden med ingångslinje vid Långebro, vid Tivoliparken eller i stadens norra del mitt för kyrkan, de sistnämnda förslagen med ingångslinje norr om staden.
Efter att ha behandlats på ett flertal bolagsstämmor, ordinarie och extra under våren 1864, bestämdes stationens läge till platsen mitt för kyrkan, där den nu ligger. Den ivrigaste förespråkaren för stationens förläggande i södra delen av staden var grosshandlaren Ljunggren, ägare till den där belägna mekaniska verkstaden.
Arbetet verkar i övrigt ha fortskridit utan störningar och större olyckshändelser.

Den första uppsättningen av rullande materiel
Under byggnadstiden inköptes två lok, räls och lastvagnar i England av majoren Adelsköld vid besök därstädes. Det ena lokomotivet skulle benämnas »Carl XV», vilket konungen vid uppvaktning på Bäckaskog av en delegation från direktionen tillät, det andra »Christian IV».
Personvagnar inköptes i Hamburg och i Malmö samt 4 bagagevagnar hos Ljunggren i Kristianstad.

Vidstående bild: Järnvägens förste Trafikchef Anders Gustaf Frykman.

 

1866 köptes ett tredje ånglok från England, Beyer, Peacock i Manchester. Loket fick inventarienummer 3 och namnet "CHRISTIANSTAD" Foto: KBIA00917 Järnvägsmuseet.

Järnvägen invigs
Järnvägen öppnades för allmän trafik den 29 juli 1865.

Nedanstående bilder. Två av järnvägens första officiella tidtabeller.

Den fortsatta utvecklingen redogörs under rubriken Kristianstad—Hässleholms järnvägar.