Svartälvs järnväg (SEJ)
SEJ köpte 1888-10-01 sträckan Karlsdal–Kortfors
från Dalälven–Rämen–Kortfors järnväg

(för tidigare data se denna)
Längs Svartälvens sträcka Grythyttan–Kortfors
låg flera järnbruk som eftersträvade bättre
kommunikationer. Ett par exporterade sina
produkter genom en stockholmsfirma ägd av
konsul A.W. Frestadius, som blev den största
enskilda aktieägaren. Banan blev dock färdigställd
under en lågkonjunktur och omstrukturering
av järnindustrin som knäckte flera av
bruken, och konkurrerande järnvägar tog
hand om transittrafik. ”Metallurgiska härvan”,
en misslyckad satsning på en ny utvinningsmetod,
vållade ägarnas och därmed SEJ:s konkurs.
Även under tiden som isolerad statsbana
fortsatte, efter första världskrigets uppgång,
trafiken att tyna bort och den tidiga nedläggningen
blev oundviklig
koncession
1884-05-02 891 mm spårvidd
1887-02-25 förverkligad
längd 38 km
förvaltningsort Karlsdal till 1892, Nora till
1904, Älvestorp till 1910, sedan Kristinehamn
(SJ, platschef i Älvestorp)
trafikförändringar
1889-01-12 *Karlsdal–Grythyttehed, 35 km,
allmän trafik
1936-05-15 †Kortfors–Grythyttan, 38 km, all
trafik
trafik
a) 1892-01-01–1904 ombesörjdes trafiken av
Nora–Karlskoga järnväg
b) Från 1921 trafikerades banan endast tre
dagar i veckan
förstatligad Inropades på exekutiv auktion
1910-03-23 av Riksgäldskontoret. Eftersom
ingen annan köpare uppträdde drevs banan
sedan av SJ utan att införlivas. Populärt kallades
banan Statens Enskilda Järnväg. Från
1924 sökte staten sälja SEJ till Bergslagernas
järnvägar eller Nora Bergslags järnväg, eller
till skogsbolagen som industrispår
upprivning Karlsdalsbruk–Grythyttan 1936
anmärkning
a) Signatur enligt Svartelfs järnväg
b) Rullande materielen var ursprungligen
märkt SvartelfsJ
c) Ballasten hade ursprungligen ”amerikansk
tvärsektion” med fria sliperändar
d) En kortare sträcka försågs med kontaktledning
och användes 1934-05-23–05-25 som
bombmål av flygvapnet
e) Bandelen Kortfors–Karlsdalsbruk, 3 km, behölls
av totalförsvaret och upprustades
litteratur
Stig Arvefjord, Sagan om en järnväg, 1974
Erik Sundström, Svartälvsbanan, 1985 (SJK
42)